onsdag 6 oktober 2010
onsdag 22 april 2009
Jenny, fjärde och sista delen.
"Jenny" är en speciell och för mig annorlunda bok. Det är mycket moraliska frågeställningar, djupa jämförelser och stora ord. Detta gör boken ganska svår och lite trög att läsa, eftersom att det är så mycket intryck, ställningstaganden och pekpinnar att ta in. Dock känns det som om att det är lite många av dessa, det kanske bara är en fjärdedel av dem som man tar in ordentligt. Fast den fjärdedelen är ruskigt bra! Man får hela tiden gå till sig själv och verkligen tänka efter. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur uppfattar andra mig? Detta är jag övertygad om att det utvecklar än själv som person, trots att man inte riktigt kan sätta fingret på vad man egentligen blivit bättre på.
Det absolut sämsta med boken tycker jag är allt detta som Jonas Gardell inte vet, utan tror. Han skriver genomgående i hela boken om moral och dess värde. Själv drar han sig dock inte för att fantisera om vad som kanske har hänt och också svartmåla andra personer utifrån sina egna spekulationer. Det känns oseriöst, osäkert och luddigt när han skriver på det sättet. För det enda som betyder någonting är det han vet och inte tror. Jag vill ha fakta, inte visioner.
Jag tycker ungefär likadant om boken sedan mina andra inlägg, dock måste jag säga att jag tycker den genomgående har blivit lite sämre för varje del jag läst. Helt enkelt eftersom det blir för mycket efter ett tag.
Boken är helt klart värd att traggla sig igenom!
Det absolut sämsta med boken tycker jag är allt detta som Jonas Gardell inte vet, utan tror. Han skriver genomgående i hela boken om moral och dess värde. Själv drar han sig dock inte för att fantisera om vad som kanske har hänt och också svartmåla andra personer utifrån sina egna spekulationer. Det känns oseriöst, osäkert och luddigt när han skriver på det sättet. För det enda som betyder någonting är det han vet och inte tror. Jag vill ha fakta, inte visioner.
Jag tycker ungefär likadant om boken sedan mina andra inlägg, dock måste jag säga att jag tycker den genomgående har blivit lite sämre för varje del jag läst. Helt enkelt eftersom det blir för mycket efter ett tag.
Boken är helt klart värd att traggla sig igenom!
torsdag 16 april 2009
Jenny del tre
Efter att ha läst tredje delen associerar jag direkt till filmen ”säg att du älskar mig.”
Tillvägagångssättet är väldigt lika i ovannämnda filmen som i boken. Alltså att det är en mycket hemsk gruppvåldtäkt med rätt så många likheter just under själva förloppet. Dessutom förnekar både killarna i boken och filmen att begått brotten utan vänder på det och lastar allting på tjejerna som fallit offer. De uttrycker sig som om att tjejerna egentligen själva ville och så vidare. De viftar bort sina mycket grova våldsbrott väldigt lättvindigt.
Både Jenny i ”Jenny” och Fatou i ”säg att du älskar mig” vill båda just bli älskade. Det finns inget annat de hellre vill än att vara betydelsefulla och älskade personer. Detta gör dem till lätta offer för andra personer som har för avsikt att utnyttja deras välviljor på olika sätt.
Sedan kan jag också tänka till, över mig själv och min egen situation. Med detta menar jag absolut inte att jag själv suttit i samma situation som dem i boken. Utan just det faktum att jag aldrig ens varit i närheten av det de har fått utstå.
För att säga att jag har allt jag önskar vore att överdriva, men att säga att det går eller har gått någon större nöd på mig vore helt klart att ljuga. Jag har nog haft en relativt fin uppväxt, självklart inte helt fläckfri men väldigt bra åtminstone.
Nu kan man fråga sig vad jag vill säga med detta? Jo, det faktum att jag kanske har dålig förståelse för andra som kanske inte har eller har haft det lika lätt som mig. Personer som är i en annan livssituation än mig, där allting inte alls är guld och gröna skogar.
Det kanske finns massor av personer runt mig som har det svårt, kanske till och med riktigt svårt? Kanske till och med i min klass som i ”Jenny”? Personer som man är så nära, men ändå så otroligt långt ifrån. Om jag bara ansträngde mig lite ytterligare, om jag bara vågade ta det där osvenska steget ut över kanten, kanske skulle jag då få reda på deras problem? Om jag sedan fick reda på deras problem, kanske jag rent av skulle kunna hjälpa dem? Eller åtminstone hjälpa dem att få hjälp?
Blundar jag för sanningen? Försöker jag verkligen se alla individer, och förstå dem? Är jag rättvis mot mina medmänniskor och/eller klasskamrater? För tänk, om jag själv skulle hamna där i ”må dåligt träsket”, visst skulle väl jag vilja bli uppfiskad? Jag kanske inte skulle nappa direkt, men efter viss övertalning skulle jag nog låta mig håvas in.
Åter till boken, just nu önskar jag av hela mitt hjärta att Jenny inte behöll barnet hon blev gravid med under våldtäkten. Sedan att hon inte utvecklas till någon knarkande lodis, utan faktiskt har kunnat gå vidare och ha ett ganska hyggligt liv. Och sist men inte minst hoppas jag att hon och Jonas ”Juha” blir vänner igen.
Tillvägagångssättet är väldigt lika i ovannämnda filmen som i boken. Alltså att det är en mycket hemsk gruppvåldtäkt med rätt så många likheter just under själva förloppet. Dessutom förnekar både killarna i boken och filmen att begått brotten utan vänder på det och lastar allting på tjejerna som fallit offer. De uttrycker sig som om att tjejerna egentligen själva ville och så vidare. De viftar bort sina mycket grova våldsbrott väldigt lättvindigt.
Både Jenny i ”Jenny” och Fatou i ”säg att du älskar mig” vill båda just bli älskade. Det finns inget annat de hellre vill än att vara betydelsefulla och älskade personer. Detta gör dem till lätta offer för andra personer som har för avsikt att utnyttja deras välviljor på olika sätt.
Sedan kan jag också tänka till, över mig själv och min egen situation. Med detta menar jag absolut inte att jag själv suttit i samma situation som dem i boken. Utan just det faktum att jag aldrig ens varit i närheten av det de har fått utstå.
För att säga att jag har allt jag önskar vore att överdriva, men att säga att det går eller har gått någon större nöd på mig vore helt klart att ljuga. Jag har nog haft en relativt fin uppväxt, självklart inte helt fläckfri men väldigt bra åtminstone.
Nu kan man fråga sig vad jag vill säga med detta? Jo, det faktum att jag kanske har dålig förståelse för andra som kanske inte har eller har haft det lika lätt som mig. Personer som är i en annan livssituation än mig, där allting inte alls är guld och gröna skogar.
Det kanske finns massor av personer runt mig som har det svårt, kanske till och med riktigt svårt? Kanske till och med i min klass som i ”Jenny”? Personer som man är så nära, men ändå så otroligt långt ifrån. Om jag bara ansträngde mig lite ytterligare, om jag bara vågade ta det där osvenska steget ut över kanten, kanske skulle jag då få reda på deras problem? Om jag sedan fick reda på deras problem, kanske jag rent av skulle kunna hjälpa dem? Eller åtminstone hjälpa dem att få hjälp?
Blundar jag för sanningen? Försöker jag verkligen se alla individer, och förstå dem? Är jag rättvis mot mina medmänniskor och/eller klasskamrater? För tänk, om jag själv skulle hamna där i ”må dåligt träsket”, visst skulle väl jag vilja bli uppfiskad? Jag kanske inte skulle nappa direkt, men efter viss övertalning skulle jag nog låta mig håvas in.
Åter till boken, just nu önskar jag av hela mitt hjärta att Jenny inte behöll barnet hon blev gravid med under våldtäkten. Sedan att hon inte utvecklas till någon knarkande lodis, utan faktiskt har kunnat gå vidare och ha ett ganska hyggligt liv. Och sist men inte minst hoppas jag att hon och Jonas ”Juha” blir vänner igen.
lördag 28 mars 2009
Jenny, del 2 halva boken
Huvudpersonen i ”Jenny” är just Jenny. Hon beskrivs stundtals som en vanlig tjej som hamnat alldeles fel på grund av sina klasskamrater och stundtals som en person som har sig själv att skylla för att hon är olycklig. Ibland beskrivs det som om att hon haft ett val, ibland som om att hon är den hon är och känner som hon känner endast av yttre åverkan. Det är svårt att säga vad det är som har gjort att det blivit så, men det tycks som om att det är kombinationen klasskamraterna samt att Jenny faktiskt accepterat att bli illa behandlad.
Att Jenny är olycklig är dock mycket tydligt. Hennes enda vän är Juha som hon alltid försöker att ty sig till. Han är den enda vän hon har och hon ser upp till honom. Hennes mamma har gått bort och hennes pappa beskrivs som en tystlåten person. Det är bara att relatera till sig själv! För hur viktiga är inte ens vänner? De man har roligt och tusentals minnen tillsammans med, de man kan lösa eller i varje fall berätta om sina problem för. De som alltid har funnits där och som man ser i sin framtid. Ens föräldrar som alltid ställer upp för en, som alltid finns där och alltid älskar dig. Man har trots allt en alldeles speciell kärlek till sin familj (vissa vänner även inräknade), trots att de kan gå en riktigt på nerverna ibland. Och en förälders bortgång är antagligen bland det värsta som kan hända och säkerligen är det än värre i ung ålder!
Tjusningen med boken, om man nu kan kalla det tjusning i denna hemskt sorgliga bok, är att man vet lite av vad som kommer att hända men inte hur, var och när. Spänning skapas när man hoppar mellan dåtid och nutid då man hela tiden vill veta vad som händer på båda ställen!
Att Jenny är olycklig är dock mycket tydligt. Hennes enda vän är Juha som hon alltid försöker att ty sig till. Han är den enda vän hon har och hon ser upp till honom. Hennes mamma har gått bort och hennes pappa beskrivs som en tystlåten person. Det är bara att relatera till sig själv! För hur viktiga är inte ens vänner? De man har roligt och tusentals minnen tillsammans med, de man kan lösa eller i varje fall berätta om sina problem för. De som alltid har funnits där och som man ser i sin framtid. Ens föräldrar som alltid ställer upp för en, som alltid finns där och alltid älskar dig. Man har trots allt en alldeles speciell kärlek till sin familj (vissa vänner även inräknade), trots att de kan gå en riktigt på nerverna ibland. Och en förälders bortgång är antagligen bland det värsta som kan hända och säkerligen är det än värre i ung ålder!
Tjusningen med boken, om man nu kan kalla det tjusning i denna hemskt sorgliga bok, är att man vet lite av vad som kommer att hända men inte hur, var och när. Spänning skapas när man hoppar mellan dåtid och nutid då man hela tiden vill veta vad som händer på båda ställen!
onsdag 25 mars 2009
Jenny, del 1
Jag har nu läst ut första fjärdedelen i boken ”Jenny”.
Först och främst måste jag börja med att skriva att boken är väldigt annorlunda mot de böcker jag tidigare läst. Den tar liksom längre tid att läsa, det är mer saker att ta in och många tankar att bearbeta under tiden. Trots bokens djup, måste jag ändå säga att jag gillar den. Det som är synd, men antagligen är det gjort medvetet, är att allting känns väldigt förutsägbart.
Jonas inleder första två sidorna med ett 20-tal frågor. Sedan börjar han med en målande text förklara hur hans barndom var. När han berättar hur det var talar han inte om sig själv som ”jag” utan ”Juha” alltså i tredje person. Däremot tar han upp sina egna minnen, sin egen bild av ur det var men samtidigt tycks han vägt in andra människors tankar.
Han varvar även med kursiv stil. Denna kursiva stilen som kommer i egna små kapitel då och då där pratar Jonas om sig själv i ”jag” -form. Här lägger han in många djupa och väldigt olika tankar. Exempelvis tar han upp ”det var en gång två tomater” historian. På något vis har han lyckats få denna roliga historia som vi skrattade åt när vi var små till någonting mer betydelsefullt. Detta är en liten del av hans tolkning av budskapet:
”Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede mosade dig sönder och samman, men du finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans”.
I boken förklarar han sitt barndomssamhälle som riktigt dåligt. Det är få saker som känns positiva. Han förklarar hur det är i skolan som ung. Att man lär upp varandra, vem som är någonting och vem som inte är någonting/en betydande person.
Språket i boken är målande och stundtals lite poetiskt. Allting känns mycket genomtänkt och välarbetat. Dock slänger han in lite bögjävel, äckel- Jenny och cp- Jenny. Men dessa ord är ju uppenbarligen lånade från andra, annars skriver han väldigt rent och städat.
Först och främst måste jag börja med att skriva att boken är väldigt annorlunda mot de böcker jag tidigare läst. Den tar liksom längre tid att läsa, det är mer saker att ta in och många tankar att bearbeta under tiden. Trots bokens djup, måste jag ändå säga att jag gillar den. Det som är synd, men antagligen är det gjort medvetet, är att allting känns väldigt förutsägbart.
Jonas inleder första två sidorna med ett 20-tal frågor. Sedan börjar han med en målande text förklara hur hans barndom var. När han berättar hur det var talar han inte om sig själv som ”jag” utan ”Juha” alltså i tredje person. Däremot tar han upp sina egna minnen, sin egen bild av ur det var men samtidigt tycks han vägt in andra människors tankar.
Han varvar även med kursiv stil. Denna kursiva stilen som kommer i egna små kapitel då och då där pratar Jonas om sig själv i ”jag” -form. Här lägger han in många djupa och väldigt olika tankar. Exempelvis tar han upp ”det var en gång två tomater” historian. På något vis har han lyckats få denna roliga historia som vi skrattade åt när vi var små till någonting mer betydelsefullt. Detta är en liten del av hans tolkning av budskapet:
”Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede mosade dig sönder och samman, men du finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar medan du hämtar andan, så går vi vidare tillsammans”.
I boken förklarar han sitt barndomssamhälle som riktigt dåligt. Det är få saker som känns positiva. Han förklarar hur det är i skolan som ung. Att man lär upp varandra, vem som är någonting och vem som inte är någonting/en betydande person.
Språket i boken är målande och stundtals lite poetiskt. Allting känns mycket genomtänkt och välarbetat. Dock slänger han in lite bögjävel, äckel- Jenny och cp- Jenny. Men dessa ord är ju uppenbarligen lånade från andra, annars skriver han väldigt rent och städat.
tisdag 16 december 2008
puss
Julidagen var varm och fåglarna kvittrade gällt på Guttersboda Gård. Vi befann oss längst ner på ridbanan som var nyharvad och löpte fint längs det långa diket och de grönskande hagarna. Staketen lös vita och var nästintill perverst uppradade, självklart med vattenpass för att bli spikraka. Vår ”stallchef” hade precis blivit klar med dem och han var mäkta nöjd med sitt arbete, dock var varken han eller staketet medvetna om sitt kommande öde.
- Nej du Moa Larsson! Nu tar du tag i den där vänstertygeln och du släpper den inte förrän jag har sagt till dig! sa Lisa med bestämd röst. Jag visste att det inte ens var någon idé att tjata emot. Var det någonting Lisa Wikensjö besatt så var det pondus. Med det blonda håret och det söta, men dock skarpa ansiktsuttrycket såg man tydligt att Lisa inte var någon man körde över i första taget. På grund av sin goda hållning såg hon betydligt längre ut än sina knappa 165 centimeter.
- Jag fattar inte hur man kan betala för att plågas på det här viset. Om jag svimmar som den där tjejen förra veckan bara för att du älskar att se människor lida då kommer du få rida Allis hela veckan. svarade jag låtsat trotsig.
- Rid nu snorunge och dessutom har jag svårt att tro att Lisa är tillräckligt självmordsbenägen för att sätta sig på den där galningen. skrattade mamma.
Lydigt tog jag till sist tag i vänstertygeln trots att jag visste hur vansinnig det skulle göra min lilla bruna häst. Jag hann rida ett varv på volten innan jag kände hur hon började att trampa luft. Instinktivt började jag att driva på framåt för att få tillbaka bjudningen igen. Inom mig visste jag ju att hon inte skulle sluta, då hon alltid till varje pris försökte komma undan det som var jobbigt. Och när Allis väl ville var hon listig som en räv. Dock var det ingenting jag funderade på för stunden, istället litade jag helt på min känsla. Ett varv till galopperade jag runt, innan det tog tvärstopp. Från taktfasta runda rörelser till att stegra upp sig på bakbenen tog mindre än en sekund. Jag spände vaderna, lutade mig framåt och kramade till runt halsen på ren rutin.
- Jag blir galen, att den alltid ska hålla på! hojtade Lisa
- Men fortsätt du bara! fortsatte hon.
Jag fattade ny galopp och fortsatte, denna gången hann jag hela fem varv innan proceduren upprepade sig. Denna gången lade den mycket kreativa hästen även till ett par bockningar. Nu var jag beredd och parerade upp varenda rörelse påhejat av Lisa. Jag var nöjd med mig själv, det hade krävts åtskilliga mängder spottandes av gruset från ridbanan för att kunna få balans nog att mästra de hastiga rörelserna. Trots att Allis var envis som en åsna fortsatte vi i ytterligare 30 minuter utan några större dispyter och hon började släppa till lite.
- Nu ser det ju nästan städat ut ju! hojtade Lisa.
- Ja, hon kan ju vara riktigt fin när vi får till det! svarade mamma.
- Vi? Du, hjälpsamme Jönsson som sitter där vid hinderboden så du kan gömma dig om Allis bråkar. Vad bidrar du egentligen med? svarade jag trött och tjurigt.
- Jag skulle inte vara så kaxig mot min sponsor om jag var du! skrattade Lisa.
- Och sluta glappa med vänstertygeln också! flikade hon in.
Så kom det som på beställning, alla de höga hoppen. Till sist stegrade sig Allis återigen. I luften vred hon sig ett halvt varv till höger och lyckades få över frambenen på andra sidan staketet. Där hängde hon knappt en tiondels sekund och hade valet att fortsätta framåt mot diket eller dra sig tillbaka in på ridbanan.
Hon valde det sistnämnda, tursamt nog för mig eftersom jag varken hade lust att bada eller slå ihjäl mig. Staketet däremot hade inte samma tur, det hängde där alldeles knäckt och såg ledset ut.
- Hur gick det med dig? ropade Lisa och försökte dölja oron i sin röst.
- Bra. svarade jag chockat.
- Nu blir inte chefen glad vill jag lova. sa Lisa, allt för att inte sudda ut sin stämpel som tyrann.
- Nej du Moa Larsson! Nu tar du tag i den där vänstertygeln och du släpper den inte förrän jag har sagt till dig! sa Lisa med bestämd röst. Jag visste att det inte ens var någon idé att tjata emot. Var det någonting Lisa Wikensjö besatt så var det pondus. Med det blonda håret och det söta, men dock skarpa ansiktsuttrycket såg man tydligt att Lisa inte var någon man körde över i första taget. På grund av sin goda hållning såg hon betydligt längre ut än sina knappa 165 centimeter.
- Jag fattar inte hur man kan betala för att plågas på det här viset. Om jag svimmar som den där tjejen förra veckan bara för att du älskar att se människor lida då kommer du få rida Allis hela veckan. svarade jag låtsat trotsig.
- Rid nu snorunge och dessutom har jag svårt att tro att Lisa är tillräckligt självmordsbenägen för att sätta sig på den där galningen. skrattade mamma.
Lydigt tog jag till sist tag i vänstertygeln trots att jag visste hur vansinnig det skulle göra min lilla bruna häst. Jag hann rida ett varv på volten innan jag kände hur hon började att trampa luft. Instinktivt började jag att driva på framåt för att få tillbaka bjudningen igen. Inom mig visste jag ju att hon inte skulle sluta, då hon alltid till varje pris försökte komma undan det som var jobbigt. Och när Allis väl ville var hon listig som en räv. Dock var det ingenting jag funderade på för stunden, istället litade jag helt på min känsla. Ett varv till galopperade jag runt, innan det tog tvärstopp. Från taktfasta runda rörelser till att stegra upp sig på bakbenen tog mindre än en sekund. Jag spände vaderna, lutade mig framåt och kramade till runt halsen på ren rutin.
- Jag blir galen, att den alltid ska hålla på! hojtade Lisa
- Men fortsätt du bara! fortsatte hon.
Jag fattade ny galopp och fortsatte, denna gången hann jag hela fem varv innan proceduren upprepade sig. Denna gången lade den mycket kreativa hästen även till ett par bockningar. Nu var jag beredd och parerade upp varenda rörelse påhejat av Lisa. Jag var nöjd med mig själv, det hade krävts åtskilliga mängder spottandes av gruset från ridbanan för att kunna få balans nog att mästra de hastiga rörelserna. Trots att Allis var envis som en åsna fortsatte vi i ytterligare 30 minuter utan några större dispyter och hon började släppa till lite.
- Nu ser det ju nästan städat ut ju! hojtade Lisa.
- Ja, hon kan ju vara riktigt fin när vi får till det! svarade mamma.
- Vi? Du, hjälpsamme Jönsson som sitter där vid hinderboden så du kan gömma dig om Allis bråkar. Vad bidrar du egentligen med? svarade jag trött och tjurigt.
- Jag skulle inte vara så kaxig mot min sponsor om jag var du! skrattade Lisa.
- Och sluta glappa med vänstertygeln också! flikade hon in.
Så kom det som på beställning, alla de höga hoppen. Till sist stegrade sig Allis återigen. I luften vred hon sig ett halvt varv till höger och lyckades få över frambenen på andra sidan staketet. Där hängde hon knappt en tiondels sekund och hade valet att fortsätta framåt mot diket eller dra sig tillbaka in på ridbanan.
Hon valde det sistnämnda, tursamt nog för mig eftersom jag varken hade lust att bada eller slå ihjäl mig. Staketet däremot hade inte samma tur, det hängde där alldeles knäckt och såg ledset ut.
- Hur gick det med dig? ropade Lisa och försökte dölja oron i sin röst.
- Bra. svarade jag chockat.
- Nu blir inte chefen glad vill jag lova. sa Lisa, allt för att inte sudda ut sin stämpel som tyrann.
torsdag 27 november 2008
de tre musketörerna & olle eriksson
-Vadå en liten stund? Hur länge har vi suttit här nu? sa Joel med sin lite hesa röst.
-Men fan vad du ska gnälla då! svarade Victor.
För den som inte kände dem kunde svaret låta vasst, men de som faktiskt gjorde det kunde höra den kärleksfulla undertonen i det Victor sa till sin vän Joel. Olle Eriksson, den alltid lika positiva i grabbgänget kände att han på något vis var tvungen att lätta upp stämningen.
-Jonte, stjärnan, lägger ett nakenbad! skämtade han.
Sedan log han, verkligen med hela sitt ansikte. Jens, Joel och Victor log de också, men de fick inte till riktigt samma leende som Olle. Deras var nog lite mer flin än leenden. Joel började klaga över att han fått ont i sina fötter. Han hejdade sig dock efter ett par ord och mördande blickar från sina tre vänner. Till sist kom bussen och allihopa drog en lättnadens suck.
-Men fan vad du ska gnälla då! svarade Victor.
För den som inte kände dem kunde svaret låta vasst, men de som faktiskt gjorde det kunde höra den kärleksfulla undertonen i det Victor sa till sin vän Joel. Olle Eriksson, den alltid lika positiva i grabbgänget kände att han på något vis var tvungen att lätta upp stämningen.
-Jonte, stjärnan, lägger ett nakenbad! skämtade han.
Sedan log han, verkligen med hela sitt ansikte. Jens, Joel och Victor log de också, men de fick inte till riktigt samma leende som Olle. Deras var nog lite mer flin än leenden. Joel började klaga över att han fått ont i sina fötter. Han hejdade sig dock efter ett par ord och mördande blickar från sina tre vänner. Till sist kom bussen och allihopa drog en lättnadens suck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)